Lägersommaren är för min del slut efter dagens konfirmation.
Det har varit två fina konfirmandläger utan de konfirmandtypen som jag brukar kalla till hattifnatt.
En hattifnatt är en kille, ofta med väldiga problem att få av sig sin bakåtvända lippis inomhus. Hattifnattarna kommer i par, ofta brukar de vara fyra till antalet per läger.
Problemet med hattifnattarna är att de påverkar gruppdynamiken negativt. Det är inga busar och har för det mesta ett gott hjärta men när de i grupp lutar sig bakåt i klassrummet, sträcker fram fötterna och korsar händerna över magen så låser sig modet i gruppen.
Alla som kanske skulle ha lust att delta i en diskussion lägger band på sin mun när hattifnatten ser på dem längsmed sin näsa och med kroppen meddelar att han tycker att det du kommer att säga är helt löjligt.
Igår hade jag konfirmation i Domkyrkan och när steg ur bilen på parkeringen stod en av original hattifnattarna och talade med en av lördagens konfirmander. Lippisen bakåt och hockeyfrillan vältvättad, ja sa hej och han hälsade med et varmt leende. På något sett blir man speciellt glad att se de som har var speciellt utmanade just i detta sammanhang.
Den här sommaren har jag haft kackellackor i mina grupper, det vill säga konfirmander som talar i munnen på varandra kontinuerligt men det kanske är mera ett positivt problem.
(För eventuella läsare utanför Svenskfinland så betyder lippis baseboll keps)
åsiktspropp, domkyrkoförsamlingen, gruppdynamik, hattifnatt, kackellacka, konfirmand, konfirmation, skriba, skribaläger, skriftskola, ungdomar
