Ibland uppstå det situationer där man egentligen önskar att prästen skall fungera som någon ceremonimästare. Lotsa fram igenom det svåra, eller varför inte också det trevliga.
Jag tror att jag behärskar den biten rätt bra män ändå känns det liksom om det skulle gå lite förbi mitt egentliga uppdrag.
Vi präster är sällan med vid bisättning av urna, det är liksom en familjegrej. Men ibland kan det komma ett önskemål om att vi skall vara med – och just då kan jag slås av tanken om att jag finns där för att berätta vad som sker till nästa.
Men mitt i detta småegoistiska sätt att se på uppdrag så kan det finnas en djupare funktion att hjälpa till och påminna om nåd och förlåtelse.
När jag döper brukar jag påminna om att den döpta och Gud har ett avtal och fast den döpta av någon orsak struntar i det avtalet så struntar Gud aldrig i de löften som han ger oss i dopet.
Med den tanken kan jag engagera mig i det här uppdraget
