DVJ var en förkortning som jag mötte när jag närmade mig min första prästjul. ”De vackraste julsångerna” är ett koncept som är skapat av Finska missionssällskapet. Kära julsånger som man sjunger tillsammans från ett sånghäfte. Kollekten tillfaller ett gemensamt mål – i år är det föräldralösa barn i tredje världen. Det finns 13 miljoner barn i denna kalla värld som inte har föräldrar.
På fredagen var det Pellinge som skulle ha sin sångstund. Vägen ner var mörk och kall, men på något sätt trivs jag med det. Lyssnade på pionjären inom den elektroniska musiken, Jean-Michel Jarre från Spotify och det gav sådana där extra rysningar till mig. Kanske för att det är mörkt och världsalltet breder sig ut ovan för mig i form av en ändlöst universum – jag är så liten men, Gud är stor.
På Pellinge finns det en tradition med att man samlas vid gamla skolan och så kommer man med lampor, ljus och facklor till kapellet. Medan man går in i kapellet för att sjunga julsånger så lämnar man ljusen och brinna på förfädernas gravar som finns där på gravgården kring kyrkan.
I början av DVJ så sade jag att något om att advent handlar om ankomst och att det är den tid då man gör sig färdig för att ta emot julen, för att ta emot Gud som människa. En flicka markerar och konstaterar att: ”min mamma och pappa bryr sig inte om det här med advent så värst mycket”. När jag undrar var föräldrarna är nu då så konstaterar hon att det jobbar. Barn kan vara så otroligt ärliga – och utlämnande.
Det blir en fin sångstund med min kollega Mikael Helenelund bakom orgeln och pianot. Pellinge känner Mikael och Mikael känner Pellinge så det är kul att han sköter just den här DVJ:n.
När jag skall hem i mörkret står en kvinna på parkeringsplatsen och väntar på någon. Hennes dotter som bor på Pellinge har lovat köra hem henne till Borgå. Jag erbjuder skjuts och får ett fint samtal om livet ända till Vårberga.
advent, borgå, domkyrkoförsamlingen, DVJ, gemenskap, jarre, mörkt, Pellinge, präst, samtal, Sång, skärgård, tradition
