Igår hade jag den stora äran att spöka i TV. Ära och ära, det handlar alltså om en bandad musikgudstjänst med nya psalmer som bandades i oktober. Och det är ganska jobbigt att titta på sig själv.
Det var många turer kring själva bandningen och tidpunkten för när gudstjänsten skulle sändas. Ursprungligen var den tänkt för Maria bebådelsedagen som är en stor fest i kyrkan, men sedan kom någon på att den skulle sändas på kring Lucia, varpå någon annan kom på att den fjärde söndagen i advent är handlar om Maria. Fjärde advent är dämpat viskande och förberedelse inför det stora så på något plan stod dessa två söndagar rätt långt från varandra i karaktär.
Om jag förstod saken rätt så går den här musikgudstjänsten med nya psalmer i repris på Maria bebådelsedagen eller Maria Beb som den kallas i kollegiet. Det finns dock en röd tråd och det är Maria som är i huvudroll på söndagarna– därför har jag blå stola (lånad från Sibbo svenska). Den blå liturgiska färgen är alltså ovanlig i Borgå och används på Maria söndagar.
Det är jobbigt att se på sig själv i TV. Dels ser man mycket större ut än ens självbild säger, sedan gungar man och rör sig så konstigt. Till råga på allt så talar jag för fort. Jag har en känsla att regissören saktar ner mitt tal i de gemensamma bönerna för att menigheten skall ha en chans att hänga med.
Men det är inte jag som står i huvudrollen, det finns många andra saker som kommer fram, våra körer, musiker, församlingen – allt det andra.
Och TV:n ljuger int´. Jag är den jag e´
arenan, blå, blått, borgå, domkyrkoförsamlingen, fst5, kör, körer, liturg, maria, musikgudstjänst, nya psalmer, sibbo, självkitik, yle
