Mycket av julen är som den brukar, med alltför stor koncentration på sådant som egentligen inte är så viktigt. Jag menar mat och presenter och sådant.
Som präst kan man gå in i ”automode” och leverera budskapet om Gud som älskar oss så mycket att han blir människa – och vilka underbara följder det har för oss människor. Det är ett viktigt budskap men ibland kunde de levereras från djupet av själen, från märgen, om du kan ana dig till vad jag menar.
På juldagskvällen tog jag en långpromenad från Drumsö via Munksnäs till Tölö och hem. Det var ganska mörkt och lugnt, få bilar som stör harmonin. I mina hörlurar spelas en Spotyfy lista med ”Christmas jazz”.
Jag kommer förbi statsministerns Villa Bjälbo, där det är mörkt. På andra sidan gatan ser jag Barnkliniken och Barnens Borg, ganska mörkt där också tänker jag och fortsätter min raska vandring i kvällen.
Någonstans mellan Bjälbo och avtaget till Råholmen kommer en mamma med sitt barn i rullstol emot mig
Och plötsligt drabbas jag av insikt. Insikt om att alla inte får fira julen som de vill, att det här kanske är sista julen för barnet, att mamman ville att barnet skulle få känna den fuktiga decemberkvällen på sina kinder. Att jag tar många saker som självklarheter.
Allt det här och många andra ”riktiga” tankar rusar i mitt huvud när jag passerar Sandudds begravningsplats om ännu strålar med tusen gravljus.
domkyrkoförsamlingen, insikt, julstämning, präst, rullstol, sjuk, tacksamhet
Dina tankar träffar så rätt.