Lördagen var just en sådan dag när man känner ödmjuk tacksamhet för att man får vandra med människor som har berörts av livets ytterligheter.
Ett jordfästningssamtal som kommer igång lite sent för att jag har fått för mig att gatunumret är två då det är tjugo. Letar man på tvåan så hittar man inte rätt.
Oberoende hade vi ett fint samtal över den avlidna mamman och svärmodern. Tacksamhet över allt det som varit. I samtalet fanns det också många beröringspunkter till min egen historia. Så många att jag kände mig förundrad.
Sent iväg till dopet, via pastorsexpeditionen för att skriva ut dopet och hämta ett dopljus. Gamla stan helt sjukt rörig när det är någon form av julmarknad. Bra för köpmännen hoppas jag, men inte för mig när jag försöker hinna i tid till Brobackstugan. 14:02 stannar jag bilen utanför dörren till dopet. Glädjande nog så var också en del av gästerna sena så.
Ett trevligt dop, mötet med föräldrarna under dopsamtalet kändes bra och dopet bekräftade bara den känslan. Amanda spelar piano på dopet och sjunger sången ”Ainutlaatuinen” som får nästan allas ögon att bli fuktiga. Pianisten och jag har varit på skribaläger för ett antal somrar sedan så det känns kul att skjutsa henne till Berghäll för hennes andra uppträdande.
Middag med tre andra familjer på kvällen och ett par lediga dagar känns inte helt fel när jag lämnar av Amanda.
borgå, brobacksstugan, död, domkyrkoförsamlingen, dop, jordfästningssamtal, kaka, liv, präst
