Idag hade jag en kistbegravning. I Borgå är det ännu ganska vanligt att man följer den avlidne till graven och sänker hen i den. På något plan fungerar det bättre som en avslutning på vår färd här på jorden. Ibland har jag upplevt det som jobbigt att se hur familjen är tvungen att lämna sin kära i kapellet med de går iväg till minnen och smörgåstårta på Furunäs.
Men idag var det kallt, man får börja förberedelserna redan hemma med extra allt. Valde att växla till vinterkängor när vi skulle ut. Och så en ”ludiskuffa” som nu kanske inte är så prästerlig men desto varmare.
Det är halt med metal och snö och lite gung ännu.
När jag kom till Borgå, i januari 2012, så instruerade domprosten mig att man skall haka på begravningsföljet före det har passerat Silfverhjelmska begravningskapellet för annars kan man tappa det.
Ute vid graven lämnar anhöriga och vänner en sista hälsning till den avlidne, idag gick det långsamt och andra sidan ser de temporära ställningarna med plankor och spångar vid den öppna graven livsfarligt hala ut – lika bra att det går långsamt.
Jag fryser inte om tårna, men fingrarna börjar bli stela. Skinnhandskar med fingervantar i verkar inte var tillräckligt idag eller var det mina 25 år med snus som har gjort cirkulationen dålig funderar jag stunden för jag slår upp den stela plastpärmen för att läsa Herdepsalmen.
borgå, domkyrkoförsamlingen, domprost, jordfästning, kallt, kista, kistbegravining, köld, näse, präst
