Jag minns inte så mycket från min femårsdag men jag tror att livet var ganska sorglöst och att varje dag var ett nytt äventyr med oändliga möjligheter. Mina egna barn är så gamla redan att jag inte riktigt kan minnas hur det var när de var fem, men jag tro att det var en fin tid.
Det fina i att vara fem finns kanske i det att man tar reda på saker förrän man har en åsikt, man vill skapa sin egen bild av allt som finns runt omkring en. När man är fem behärskar man redan en del saker fast man har en massa saker ännu som är oupptäckta.
Idag fyller jag fem som präst. Det har varit fem helt fantastiska år som jag ödmjukt känner tacksamhet för. Tänk att jag vågade hoppa av journalist arbetet för något obekant. Tänk att jag våga följa min längtan att få tjäna Gud. ¨
Jag får ibland frågan vad som fick mig att ”sadla om” och börja plugga till präst. Jag har med åren blivit mer övertygad om att denna rätt praktiska stig var Guds kall för min del. Jag tror att han kallar på oss alla på olika sätt. Vi är olika och vår längtan och våra rädslor ser olika ut.
Mari Puska och Linus Stråhlman hjälper mässhaken på Claus Ståhlberg. Domprosten, biskopen och stiftsdekanen finns innanför altarringen. Foto Annette Stråhlman
Idag blev Claus prästvigd i Domkyrkan, det är en helt magisk stund eller kanske helig skulle vara rätt ord i det här sammanhanget. Hur skall man klara av allt som man kan råka ut för som präst? Man växer in i ämbetet och fast jag har fått växa i fem år så vet jag att det finns massor ännu att lära sig om tror och tvivel, längtan och kärlek om att vara människa.
Jag önskar Claus och alla mina systrar och bröder i ämbete styrka och välsignelse i tillväxten.
