Klockan är lite över sex på kvällen och det är mörkt och kallt undanför Domkyrkan. Vi står i en ring och det ryker från min mun när jag försöker få igång en dialog om kyrkan.
”Hur gammal tror ni att kyrkan är?”
Ingen svarar och jag börjar agera auktionsmäklare. Det är i allmänhet lite trögstartat med konfirmandgrupperna i det här skedet av skriftskolan.
I vår församling ingår det i skriftskolan något som vi kallar ”Kyrka med fem sinnen”. I går var det en av sommaren skriftskolor som utsatte sina sinnen för deras egen kyrka. Det är två timmar med en varierande aktiviteter i Domkyrkan till exempel lägger sig vi oss vid altaret för att kolla in taket.
Det är som jag egentligen funderade mest på när jag körde hem på kvällen handlar om skillnaden mellan killar och tjejer i just den här åldern. Bra grupp men några killar som klart inte ännu riktigt är där. Det vill säga man har lite svårt att orka hänga med hela vägen, att ge andra den ro och lugn som de skulle förtjäna.
Vi avslutar kvällen med att släcka ljusen i Domkyrkan, bildar kvällens andra ring och tänder ett böneljus, var och en. Det brukar vara en skön stund av ordlös gemenskap. Eftersom det var lite oroligt igår så lämnade jag ringen och ställde mig bakom de mest oroliga elementen. Egentligen så kändes det inte okej eftersom vi ju nog alla har en plats i ringen och inte utanför – också fnissiga killar som har svårt att landa i sig själv.
P.S. Jag tror att jag själv var en fnissig kille när jag var 14 och långt senare.
