På söndagen kopplades jag då upp med Domkyrkoförsamlingen – man pluggade i det rätta arbetsförhållandes sladdar mellan Domkyrkoförsamlingen, Uppdragsgivaren – Gud och mej. Mats Lindgård installerade medan Rebecka Stråhlman, Sixten Ekstrand, Gun Geisor och Anita Virtanen hjälpte till.
Kaplansinstallationen var en stor dag som jag inte kommer att glömma i första taget – eller skall vi säga alla kramar och fina ord som församlingen gav mig.
Fast kärleken mellan mej och församlingen har jag nog känt av nästan från dag ett. Vi blev ett par någon gång under våren 2012 när vi lärde känna varandra mer och mer. Med åren har den kärleken vuxit och vi har ständigt hittat nya sidor i varandra – Oj vad glad är att min prästresa förde mig till Borgå – helt otippat, det kunde ju ha varit Ekenäs också.
Jag hade också på plast min familj, släkt och nära vänner vilket bidrog till att det kändes extra fint för mig.
En bidragande orsak till att jag kan lovorda Domkyrkoförsamlingen är kollegiet. Vi är olika experter som har ett starkt ansvar för det vi gör tillsammans med många många lekmän. I kollegiet respekterar man varandra och stöder varandra.
På lunchen efter installationen talade många fint och jag svarade. Det som jag hade funderat glömde jag att säga men jag ta det här.
När vi äter brukar vi kanske lite fundera vem som vi tar lunchen med, det gör kidsen i skolan och det gör vi på donet. Jag tror att det handlar om att vi blir av tvång privata när vi sätter oss ner kring bordet. I vårt arbetslag kan vi alla sätta oss till bords och dela liv och den känslan har jag aldrig haft i tidigare arbetslag där jag ingått.
Heelt supeeer *med Alexander Stubbs röst*
borgå, domkyrkan, domprost, fest, församlingshemmet, kaplan, kaplansinstallation, predikan